flappyartillery

Idag är en ståtlig måndag, som i all dess prakt bär påminnelser om att om nio små korta futtiga halvhjärtade dagar kommer jag att skjuta ut mig från den tropiska södern, det minimala sovrummet och bege mig ut på nya äventyr till norr, hem, dega i soffan, skramla poslin och prata svenska. Jag saknar verkligen min soffa. Och sängen. Och golven, tapeterna, köksskramlet, att gå ut med soporna, att plocka och dona, att bläddra i min bokhylla, att flippa mina skivor och sticka ut fötterna vid kanten på balkongen och hoppa ned på gräsmattan och känna... mig hemma. And along came Malin.

WHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!
Peppslag.

Febersjuk i helgen, rastlöshet, uppiggad av de små sakerna som gjorde allting stort.
Läste en bok, läste en tidning, läste en tv-tablå, sträcktittade på The Hills, vilket endast är försvarbart med att jag ur ett underligt perspektiv faktiskt tycker om musiken, samt att det uppenbarligen är en ganska okomplicerad tillvaro jag för.
Lördagen kantades av fotbollsnederlag av rang samt personligt nederlag av grövre slag, något måste flyttas och av allt hade jag förträngt tanken på att det var du. Aj. Bara. Aj.
Rycker upp mig själv ur krukan som nästan kladdat fast på fönsterbrädan och tänker att jag kanske måste börja aptera mig själv i utskjutningsanordningen eller bara börja förstå klarspråk.
Jag tror bara på saker som inte finns.
Tror jag.