Stand By
Säga vad man vill om att det går fort ibland, men den senaste tiden kommer att läggas till historien som en av de rappaste jag utsatt mig själv för.
I torsdags fick jag ett samtal som förklarade att min nya arbetsplats det närmaste halvåret är Uppsala och att jag börjar på måndag. Som pricken över alla prickar var jag ledig på fredagen, hafsade ihop det jag ansåg mig behöva, tårtfikade mig ur Boden och landade i Uppsala den här veckan för att börja om igen. Ny stad, ny bostad, nya kollegor, ny arbetsplats, nya disorienteringsövningar, nya övningsfält, nya soldater, nya nycklar, nya löpspår, nya människor och en ny del av landet.
Tyck vad du vill om min arbetsgivare men omväxling råder här ingen brist på.
Och det känns bra, riktigt riktigt bra. Lite som att vara hemma igen.
Har försökt lista alla fördelar och nackdelar med att nu vara boende i betongavkroken igen, mitt i händelsernas centrum (sett till urbaniseringsstatistiken). Första kvällen tänkte jag inviga min nya stad med en löprunda, och av någon outgrundad anledning såddes ett frö av oro och ett behov av att meddela någon i omgivningen var jag skulle, hur länge jag skulle vara borta och hur återrapportering skulle ske när jag sen kommit tillbaka. Stadssyndromet, otrygghet i all ära, något slags molande oro. Gillas inte. Kan raskt återkopplas till en P3 dokumentär jag hörde förra helgen om Hagamannen, kanske. Tänkte inte en gång tanken på att stan är oskyldig tills motsats bevisas.
Haha, hade jag sprungit vilse vet jag inte ens vem jag skulle ringa för att förklara var jag inte visste att jag var.
Än en gång visar jag prov på total avsaknad på orienteringsförmåga...
Förr eller senare kommer det att gå på röven!
Ser fram emot våren. Zelmani spelar i stan i mitten av mars. Mycket jobb som får långa ledigheter till följd. Knoppning som brister och pollen i mängder. Slaskiga vårsoliga dagar. Min nedfraktade cykel som ständig följeslagare. Och Kalle. Skulle kunna skriva en egen avhandling om hur glad jag är att Kalle och jag är inom trehundra meter från varandra, kontorsavstånd. Alla rödvinssåser vi ska koka och alla morgonträningarn vi ska kötta. För att inte tala om att jag och älskade syster är fett grannar! I norrländska mått mätt.
Det blir bra det här.
Det ordnar sig.
Det där livet jag skulle etablera hemma i norr får väl vänta ett tag till.
Det kommer förmodligen inte att springa någonstans alls. Vill bara inte missa Otto, att han helt plötsligt ska springa iväg och bli sju år med alldeles för lite pyssel. Han har precis gjort en egen postlåda på dagis, han tycker att han så sällan får post. Ska börja maratonskriva vykort med balla motiv från Uppsala och snigelposta dem till honom.
Hade tänkt bjuda ut Johan på middag ikväll men har skickat alla mina skor med frakt till Uppsala.
Inte en dag utan i-landsproblematik!
Får bjuda till på en hyrfilm och glass istället.
