det bittra (?) slutet
jag skulle somnat och somnade egentligen för flera timmar sedan,
efter ett tjejhäng på bulls, middag och öl, korandet av slut of the year.
jag hade sovit om det inte ilat ett slags skön nervositetskänsla i magen.
alltså imorgon, mina damer och herrar, smäller det.
då är det fan dags att klippa sig och cykla till jobbet.
(för den oinsatte klipper jag mitt eget hår, svårt att bli missnöjd alternativt bra konsumentkontakt osv.)
whaaaaaaaaaaaaaaah!
jag är både sjukt taggad och rätt nervös.
ganska löjligt torrövat honnör och helomvändningar på vardagsrumsgolvet med simulerade överstar.
ska dessutom genomgå denna med språng frammarschande procedur, blev av någon finurlig anledning vald
till bästa kamrat. (med kommentaren 'ni är så jävla lurade' när jag egentligen ville hulka ut mina rörda tårar bakom närmsta träd..)
åh det kommer att bli sentimentalt för kadett glas imorgon, mamma är här, syrran kommer, alla kommer att vara så stiliga i sina blå och det är liksom tack och bock. trodde jag fick leva i bubblan ett tag till.
samtidigt längtar jag så hem, så hem.
selektivt minne
jag har samlat på fredagar hela veckan.
idag är det således fredag och här landade jag
helt och tätt sammankopplat med att idag är en
sådan där vilodag, alltså en rastlös tillställning som just nu
går ut på att vänta på att kalle ska slumra till på soffan för att sedan vakna och ramla ned till stan med mig.
lite dekadent dricka latte på något av stans trendiga caféer och shoppa väskor till flytt.
samt tights. vi gillar tights.
har lite separationsångest över kalle.
tänkte inte berätta det för honom så jag hoppas att han inte frågar, haha.
ikväll ska jag jobba i mässen, stå i baren och kränga bira till examensstinna.
själva tanken med kvällen var brännbollsturnering, men stormvarning klass I satte lite käppar.
det finns inget dåligt väder tänkte jag och försökte hävda att vi halvlängdare växer så bra i regn.
calle skepp skrattade åt mig och pillade på en inomhus-tipsrunda.
imorgon är det femkamp och beachfest.
söndag brunch.
sen är det nästan slut.
på kartan ryms knappt hur skönt det är att malin flyttar upp.
klarar mig i max tre dagar annars. vem ska lösa mina problem?
dagens låt:
adiam dymott - memory loss
9 dagar till
God morgon, alternativt förmiddag eller varför inte bara hej.
Idag är en ståtlig måndag, som i all dess prakt bär påminnelser om att om nio små korta futtiga halvhjärtade dagar kommer jag att skjuta ut mig från den tropiska södern, det minimala sovrummet och bege mig ut på nya äventyr till norr, hem, dega i soffan, skramla poslin och prata svenska. Jag saknar verkligen min soffa. Och sängen. Och golven, tapeterna, köksskramlet, att gå ut med soporna, att plocka och dona, att bläddra i min bokhylla, att flippa mina skivor och sticka ut fötterna vid kanten på balkongen och hoppa ned på gräsmattan och känna... mig hemma. And along came Malin.
Peppslag.
Febersjuk i helgen, rastlöshet, uppiggad av de små sakerna som gjorde allting stort.
Läste en bok, läste en tidning, läste en tv-tablå, sträcktittade på The Hills, vilket endast är försvarbart med att jag ur ett underligt perspektiv faktiskt tycker om musiken, samt att det uppenbarligen är en ganska okomplicerad tillvaro jag för.
Lördagen kantades av fotbollsnederlag av rang samt personligt nederlag av grövre slag, något måste flyttas och av allt hade jag förträngt tanken på att det var du. Aj. Bara. Aj.
Rycker upp mig själv ur krukan som nästan kladdat fast på fönsterbrädan och tänker att jag kanske måste börja aptera mig själv i utskjutningsanordningen eller bara börja förstå klarspråk.
Jag tror bara på saker som inte finns.
Tror jag.
Aimee Mann - You Do
