flappyartillery

Kanhända, månne, att förra veckan går till historien (min, i vilket fall det än gäller) som den sämsta jag någonsin haft.
Och visst, redan här vittnar jag om överdrifter, men en väl komponerad soppa av fristående händelser och fantastiskt dålig känslostatus gjorde den till just det. Världens SÄMSTA vecka.

Sprang runt i skogen och värmde upp för ett fälttest med full utrustning, dock inte kängor. Och så hinner jag tänka tanken, att vafan, fotleden börjar kännas riktigt stabil igen sen jag halvt bröt den och stukade den brutalt för sex veckor sedan. Rehabilitering är inte kul, men hey, det verkar ge resultat! En sekund senare ligger jag där, i gräset under ett träd, med samma fot precis lika stukad igen. HAHA. Driver jag med mig själv? Tur i oturen var att springa omkring med människor som samlar första förband i fickorna och en snabb omlindning gav lindring, Malin sprang hem och hämtade kryckorna och återhämtningen gick rätt snabbt.

Tidag var egentligen bara mensvärk och besvär över att inte kunna delta i övningarna fullt ut. Samt en hel del alvedon. Leverskadad.se

Sen flöt det bara på. Sjukt uttråkad. Rastlöshet. Kittlade maggropen lite med att spontanskrivarita ett brev som skulle kunna kategoriseras som ett kärleksbrev, fast på lite lägre nivå, till en tjej som försvann ut i skogen sen och inte har hörts av sedan dess. Tror att hon blev glad. Jag blev mindre uttråkad?

I fredags bestämde jag mig för att välsigna helgen med ett äta-sova-träna-tema. Tog ut en cykel på idrott och pinnade iväg. 15 sekundmeters motving och en mil senare är det såklart ett illvilligt flygfä som skiter på mig. Alltså bajsar i luften, på min arm. Svettig som jag var ångrade jag inte valet att ha jacka på. Gjorde tre och en halv mil totalt och kunde knappt stå på benen efteråt, tanken var att detta lugna pass skulle dämpa rastlöshet och en aning bitterhet. Det slutade med att jag vredestrampade runt halva Halmstad och körde slut på benen.
Bra jobbat.

Lördag och söndag var egentligen inte så farliga. Började kännas bättre i foten, ända tills vi beslöt att spela lite beach volleyboll på söndagen och en god kamrat trampade fast den onda foten i sanden så att den växte till dubbel storlek. Eh. Ja. Antar att det var en konspiration för att få mig av planen. Vinnarskallen i mig lämpar sig nämligen inte för "sällskapsspel" av denna karaktär, jag sågade samtliga vid upprepade tillfällen och nyttjade det där mittenfingret i handen som gör sig så väl när motståndaren bara gör allt rätt.

Lite grillning på lördagskvällen, tyvärr hade min hjärna fullt upp att lokalisera Honom, han som lyckades med bedriften att göra intrång på mitt synfält samtliga tre dagar av denna helg. Kvällen slutade med fördragna persienner och låst dörr.
Förstår inte varför jag blir så arg hela tiden.
Jag är ju en sjukt glad typ. Ganska trevlig. Var, i alla fall.

Ramlade isäng till toner av Rigmor Gustafsson's Empty Hearts, ritade en snigel, några blommor och somnade alldeles för sent. Vaknade som på ren impuls alldeles för tidigt, drog på mig löpskorna och smakade på morgonluften i spåret.
Jag tänker mig, i den bästa av världar, min värld, att den här veckan ska bli så bra som bara är möjligt.

Fortsätter låtsasskriva en engelskauppsats.
Fortsätter låtsas att det är sommar på riktigt nu.