flappyartillery

Det är lördag kväll och jag företar mig för stunden en total utfläkning i sängen efter ännu en inte förvånande delikat middag med Familjen Annorlunda. Tidigt imorse begav vi oss ut för att titta på firandet av Alla Själars Dag, en dag för de som levat ibland oss och som flugit vidare. Det dukades mat på gravarna och kyrkogårdarna i området var fullkomligt översvämmade med människor som ville minnas sina nära. Tända ljus och fin stämning.

Det har varit vansinneshektiskt i huvudet på senaste, räknar sekunderna till nästa ledighet men har andats ut för att fylla ett helt rum med den stress jag haft inför vad som komma skall sen. Det tycks alltid komma som en överraskning att framtiden är svår att förutbestämma och där går det visst att dunka skallen på spiken fler gånger än fysiskt möjligt. Nu börjar det dock ordna upp sig, i trisslottsbemärkelse, och det blir nog bra ändå. Det blir en sväng Uppsala till.  Att ens bemöda sig tänka på jobb hela tiden, denna sysselsättning som i normalfall ska omsätta åtta timmar av 24. Helt plötsligt är det allt och jätteviktigt. Tänkte verkligen att det inte skulle bli den jag är men jag kanske gick bet.

Är glad ikväll över nyheten att mina föräldrar ska göra gemensam sak och åka på en anhörigträff. Kommer inte ens ihåg när de umgicks senast. Jag har än så länge inte så mycket till aning om hur omställningen blir att komma hem efter allt det här men det är fint att det finns en vilja att förbereda sig. Det kanske blir som en kopp kaffe. Eller så blir det ett stort tomrum efter Familjen Annorlunda och det faktum att jobbet har varit etthundraprocentigt närvarande över tiden i sex månader. Allt jag sett, allt som hänt.

Den som lever får se.

Fyra minusgrader ute som känns som dedär trettioen.

Ja, så längtar jag efter småen också. Allihop!