flappyartillery

På grund av extremt stora tidsrymder mellan inläggen kanske det vore en god gärning att piska igång sin blogg; när den nu faktiskt finns.

Allt annat lockar mer än småpetande i en inlämningsuppgift som sväller i tanken och på pappret och skulle in helst igår. Har så satans många intressanta infallsvinklar, they can't handle me. Heh.
Odlar mustasch sålänge.

 

 

 

Dagarna som återstår inför en ledighet tycks springa iväg så snart den direkta tanken inte flaxar iväg mot just ledighet; släpper huvudet greppet om denna idé går det som av bara farten.

Har mer eller mindre legat i sängen hela dagen, småsjuk med underliga symptom. Pax aldrig vara sjuk på riktigt är mitt nya motto, de här småskavankerna krymper då och det är lättare att inte krama hypokondrin. Det är bara klent och vi gillar inte klent!

---

När jag är ledig ska jag vara ledig.

När jag är ledig ska jag spela fotboll, badminton, springa med skitlånga ben jag egentligen inte har och simma.

När jag är ledig ska jag dricka rött vin lite för tidigt på en tisdag.

När jag är ledig ska jag krama om min syster som jag längtar till och efter.

När jag är ledig ska jag ha sovmorgon sådär skamligt länge så om telefonen ringer sluddrar jag fram ett: "Öh.. hallå?"

När jag är ledig ska jag passa på att faktiskt laga lite mat, om färdigheterna ens existerar längre.

När jag är ledig ska jag bena ut konsekvenserna av ett frieri.

---

Till synes en ganska lugn vecka. Ptja, inte så många planer, alls.

Ska tänka lite mer som min vän SpäckhuggarN, rid på vågen och glid dit det vankas mat.

En chickflick och en varm filt, kanske ett par tossor till kalla fötter.

När jag är ledig ska jag inte ha kalla fötter.

Det är lördag kväll och jag företar mig för stunden en total utfläkning i sängen efter ännu en inte förvånande delikat middag med Familjen Annorlunda. Tidigt imorse begav vi oss ut för att titta på firandet av Alla Själars Dag, en dag för de som levat ibland oss och som flugit vidare. Det dukades mat på gravarna och kyrkogårdarna i området var fullkomligt översvämmade med människor som ville minnas sina nära. Tända ljus och fin stämning.

Det har varit vansinneshektiskt i huvudet på senaste, räknar sekunderna till nästa ledighet men har andats ut för att fylla ett helt rum med den stress jag haft inför vad som komma skall sen. Det tycks alltid komma som en överraskning att framtiden är svår att förutbestämma och där går det visst att dunka skallen på spiken fler gånger än fysiskt möjligt. Nu börjar det dock ordna upp sig, i trisslottsbemärkelse, och det blir nog bra ändå. Det blir en sväng Uppsala till.  Att ens bemöda sig tänka på jobb hela tiden, denna sysselsättning som i normalfall ska omsätta åtta timmar av 24. Helt plötsligt är det allt och jätteviktigt. Tänkte verkligen att det inte skulle bli den jag är men jag kanske gick bet.

Är glad ikväll över nyheten att mina föräldrar ska göra gemensam sak och åka på en anhörigträff. Kommer inte ens ihåg när de umgicks senast. Jag har än så länge inte så mycket till aning om hur omställningen blir att komma hem efter allt det här men det är fint att det finns en vilja att förbereda sig. Det kanske blir som en kopp kaffe. Eller så blir det ett stort tomrum efter Familjen Annorlunda och det faktum att jobbet har varit etthundraprocentigt närvarande över tiden i sex månader. Allt jag sett, allt som hänt.

Den som lever får se.

Fyra minusgrader ute som känns som dedär trettioen.

Ja, så längtar jag efter småen också. Allihop!

Bild ovan föreställer känslan av sinnesro i skribentens huvud under föregående veckor.

försöker febrilt att spendera tid i alla möjliga väderstreck under denna fruktansvärt lediga tid. Två veckor ska jag vara ledig och det ska enligt uppgift inte vara något som helst beklagansvärt. Men det känns så. Påminn mig om några veckor, när jag har jobbat tio dygn i sträck och luktar tonfisk om fötterna. DÅ kommer jag att må bra.

Solen skiner i Uppsala, våren känns tidig även om den för platsen säkert är i rättan tid. Har betat av en hel del högvakt och det känns skönt att det är avklarat utan vidare katastrofer. Lyckosamt är också att vi går omlott, vilket med andra ord innebär att jag är ledig när Johan jobbar och vice versa. En dag varannan vecka är lagom att ses. Saknar honom ibland. Har blivit något av en trevlig vana att han stormar in här och stökar till det... haha!

Nu är det bara slutövning kvar, tiden kommer att springa fort fram till semestern. Soldaterna försvinner i slutet av juni och så även jag. Londonveckan känns som årets bästa idé, ser fram emot att jäsa på en filt i Hyde Park, gå på walkabouts i Notting Hill, se och titta, Darwinrundan är planerad, förmodligen kommer inte allt att hinnas med. Det blir fint.

Som om det hade gått att förutspå denna våg av vulkanaska satt vi och pratade om att åka tåg i sommar. Åka dit näsan pekar; Köpenhamn, Amsterdam, Paris, Barcelona, kanske Rom, kanske överallt. Är så sanslöst ledig att jag för en stund övervägde att skaffa mig ett sommarjobb, haha. Tiden finns där att ätas från alla håll och jag tänker slösa den på alla resor jag tänkte att jag skulle gjort någon gång när tiden sannerligen inte funnits. Att fläka på en strand bland andra charterturister är inget alternativ, spontant.

Kebnekaise har passerat i tanken också, efter turen förra året känns det dumt att inte ta toppen i år. Får se om någon hakar på!

Ska snart sticka ut till jobbet och gymma.

Njuta av solen. Packa inför nästkommande veckors härjande i Skåne.

Och en utflykt till Robertsfors. Hemåt, hemåt.

Låtsas att jag inte har ont i halsen.

Dra mig baklänges när bakåtsträvare möter bakåtsträvare, ljuv musik uppstår alltid.

Hundra poäng till båtlåten, den nynnade jag på tills ögonen kröp igen.

Hör den!

Strålande sol och ganska varma dagar, Uppsala börjar visa sig från sin finaste sida.

Har till och med hittat ett fik där det känns okej att sitta ett par timmar och läsa.

Kaffet smakar däremot inte alls.

Haft en jättefin födelsedagshelg, stannade kvar i Stockholm efter en veckas jobb där, genom tunnelbanedjungeln ut till syster Anna. Blixtförälskad i nya kollektivet, jättefina människor (med chokladsåskompetens). Fick en lugn kväll med fotmassage av rang, inte sett maken till lyxigare torsdag! Självaste bemärkelsedagen firades med lunch på stan och en eftermiddagssemla. Förstår inte riktigt hur det blev så, intolerant mot hetsen för att inte tala om Anna, haha.

Det är skönt att känna igen sig själv en stund, skönt att navigera rätt och känna sig trygg.

Sen blev det kalaseri på lördagen och middag ute med ett rätt stort gäng. Det verkar helt plötsligt som att halva vår arbetsplats fyller år inom några dagar, haha, det var kollegietätt.

Strandad här i helgen, tänkte åka hem och träffa Pillan och Sara minst, men vid närmare eftertanke ska jag nog vara där jag är. Ska försöka springa in i Thunfors så här några år senare, kommer nog att jaga honom tills vi faktiskt ses.

Njuta av vårsolen, jaga kroppen lite i träningsväg och sträcka på benen.

Ska också ta tag i min relationsfobi, har verkligen barkat i alla riktningar i veckan och vet inte riktigt varför.

Har känt mig orädd och lugn ganska länge, nu kryper det på och jag hade tänkt flytta in hos grannen under ett infall i tisdags. Det gick över, det går över.

Skynda långsamt!

Säga vad man vill om att det går fort ibland, men den senaste tiden kommer att läggas till historien som en av de rappaste jag utsatt mig själv för.

I torsdags fick jag ett samtal som förklarade att min nya arbetsplats det närmaste halvåret är Uppsala och att jag börjar på måndag. Som pricken över alla prickar var jag ledig på fredagen, hafsade ihop det jag ansåg mig behöva, tårtfikade mig ur Boden och landade i Uppsala den här veckan för att börja om igen. Ny stad, ny bostad, nya kollegor, ny arbetsplats, nya disorienteringsövningar, nya övningsfält, nya soldater, nya nycklar, nya löpspår, nya människor och en ny del av landet.

Tyck vad du vill om min arbetsgivare men omväxling råder här ingen brist på.

Och det känns bra, riktigt riktigt bra. Lite som att vara hemma igen.

Har försökt lista alla fördelar och nackdelar med att nu vara boende i betongavkroken igen, mitt i händelsernas centrum (sett till urbaniseringsstatistiken). Första kvällen tänkte jag inviga min nya stad med en löprunda, och av någon outgrundad anledning såddes ett frö av oro och ett behov av att meddela någon i omgivningen var jag skulle, hur länge jag skulle vara borta och hur återrapportering skulle ske när jag sen kommit tillbaka. Stadssyndromet, otrygghet i all ära, något slags molande oro. Gillas inte. Kan raskt återkopplas till en P3 dokumentär jag hörde förra helgen om Hagamannen, kanske. Tänkte inte en gång tanken på att stan är oskyldig tills motsats bevisas.

Haha, hade jag sprungit vilse vet jag inte ens vem jag skulle ringa för att förklara var jag inte visste att jag var.

Än en gång visar jag prov på total avsaknad på orienteringsförmåga...

Förr eller senare kommer det att gå på röven!

Ser fram emot våren. Zelmani spelar i stan i mitten av mars. Mycket jobb som får långa ledigheter till följd. Knoppning som brister och pollen i mängder. Slaskiga vårsoliga dagar. Min nedfraktade cykel som ständig följeslagare. Och Kalle. Skulle kunna skriva en egen avhandling om hur glad jag är att Kalle och jag är inom trehundra meter från varandra, kontorsavstånd. Alla rödvinssåser vi ska koka och alla morgonträningarn vi ska kötta. För att inte tala om att jag och älskade syster är fett grannar! I norrländska mått mätt.

Det blir bra det här.

Det ordnar sig.

Det där livet jag skulle etablera hemma i norr får väl vänta ett tag till.

Det kommer förmodligen inte att springa någonstans alls. Vill bara inte missa Otto, att han helt plötsligt ska springa iväg och bli sju år med alldeles för lite pyssel. Han har precis gjort en egen postlåda på dagis, han tycker att han så sällan får post. Ska börja maratonskriva vykort med balla motiv från Uppsala och snigelposta dem till honom.

Hade tänkt bjuda ut Johan på middag ikväll men har skickat alla mina skor med frakt till Uppsala.

Inte en dag utan i-landsproblematik!

Får bjuda till på en hyrfilm och glass istället.

Och hej.

Bekännas bör att den strida ström av inlägg som kanske aldrig fanns har varit nästintill obefintlig,

måhända att det kan skyllas på arbetsbörda eller ointresse i teknisk väg eller bara enkla singlande snöflingor utanför fönstret. De har för övrigt tinat bort igen och det är således dags att avge livstecken.

Fyra turer skidor hanns med innan någon entusiastisk hobbymotionär (vilken lika gärna kunnat vara jag själv!) löpte sönder de nydragna spåren ute vid jobbet. Drog upp en jävulsk reva i ena skidan också, som säkert skulle kunna lagas om utrustning och kunskap fanns. Eller bara något slags tålamod att vänta till spåren är ordentligt preparerade och inte innehåller en smärre grustäkt.

Ska tävla på tisdag med jobbet, har en riktig slaktåkare och fysgud i mitt lag och tänker att våra övriga prestationer kommer att vara starkt beroende av hans. Och det är klassiskt, har inte ens hämtat ut de prylarna? Spännande! Kommer snön att ligga kvar? Ännu mer spännande!

Det lackar mot jul, min mor ringde just och upplyste mig om att hon försett alla årets julklappar med lackstångsstämplar, vilket inte medgör inbrott före själva julafton. Vilket nederlag! Har ännu inte utbrutit blodsvite mellan mig och annan julklappstillverkare, svår tid nu för alla nyfikna. Är sjukt nyfiken. Lite mer än nyfiken.

Ser mest fram emot min systers hemkomst, så illa att jag nästintill räknat sekundrar och minutrar. Hon tar med sig Johanna under armen och tillsammans ska vi avnjuta denna högtid vi alla tre egentligen skarpt ogillar. Således är grundinställningen densamma och det kanske inte blir så illa? Tänker att inställningen kanske är det som fattas oss ändå. Jag har nog ingen inställning längre och det verkar inte spela någon roll, jul är bökigt ändå. Förvisade Johan till annan ort för att slippa uppleva denna suspekta misär. Och bara det var lite trist.

Men det finns ljuspunkter också. Johanna ville se Sally bibliotekarien på julafron. Och...

Kommer Sound of music att vara svaret på alla julens frågor?

Svar ja!

Det ska vara som det alltid har varit för en gångs skull.

Resten av denna monstruösa ledighet tänkte jag kasta till högstbjudande men faktiskt försöka fördriva lite kvalitetstid med nära och kära. Åtgärda ett socialt vakuum. Titta på brittiska kostymfilmer. Lägga patiens. Tugga betonghård knäck. Hetsåka sjutton varv runt elljusspåret. Kräkas och skratta lite till. Tagga inför nyår. Och älska.

Hopp i snö!

Dagens låt: The Times They Are A-changin' - Bob Dylan

Och för den otänksamme kanske chokladpraliner i snön var tolkningsbart till bajs i snöhög eller motsvarande.

Det var sannerligen inte meningen.

Idag är torsdag och en ledig dag som avlöste alla olediga dagar på två veckor. Det är lite svårt att pussla ihop det ibland, logiken i att först jobba mycket för att sedan vara ledig en del. Har nog främst svårt att hantera veckan när det inte finns någon riktig måndag att skylla för tankspriddhet. Det blir svårt att bedriva söndagsångest också.

Gjorde årets första i elljusspåret på skidor idag! Vaknade som ett skott långt före klockan, räknade minuterna till handen vilade stadigt på dörrhandtaget till vallaboden, pysslade noggrant på en stund för länge och puttrade iväg till Boden. Här finns ingen snö att skryta över eller pista skidspår av än. Sagt och gjort, som i alla andra göromål du inte bedrivit på ett tag finns det väl något slags rost eller oträning att skylla på? Tekniskt missöde och i första backen lyckas jag dessutom pricka in att möta delar av det militära landslaget. Förtydligar inte att där rostade tekniken sönder, haha, samt ett fäste på en av pjäxorna.

Lite mindre entusiastisk på väg hemåt, en P3 dokumentär om Catrine Da Costa och halstabletter.

Plockade med mig Malin från Boden också, försökte införliva lite 1900-talskultur i form av väl valda Beatles-dängor; respons sisådär?

Ramlade över en och kanske två julklappar idag, främst av den enkla anledningen att jag är pysselsugen, och har i och med detta (på ett mindre medvetet plan) snurrat igår julklappscirkusen i år IGEN. 'Vi skulle ju inte...' är inte ens uttalat och ptja. Försvarar kontringsläget med att det blev fanfasiskt fina paket. Johan har ett bra snörknytarfinger. Han har även startat en kartongsamling som inte är helt olik min kompis Pillans yngste son Ottos kollektion. (Bör tilläggas att båda två har samma stoltserande gnista i ögonen vid uppvisandet av denna samling!)

Här skall paketeras och snöras!

Nu ska jag producera snöänglar och ladda för en returmatch i badminton.

Och ja, jag leder. Och ja, jag vann pingisen idag också. På walk over.

God tisdagskväll.

Nu har jag bestämt att klargöra något. Ett ämne av känslig karaktär som främst upprör en kategori av äldre, hobbymotionerande individer. Det är det här med elljusspår.
I tidernas begynnelse upprättades dessa slingor i våra skogar och på mark i anslutning till samhällelig bebyggelse. De förseddes så småningom med belysningsanordningar för att förlänga säsongen både nordliga och sydliga delar av länder. Här någonstans bortprioriterades en viktig funktion, nämligen möjligheten att välja håll. Färdriktning. Höger- eller vänstervarv. Om det faktiskt fastställdes i skrift varierar från spår till spår, vissa skyltas vintertid för att undvika skidkollision. Vilket jag i och för sig kan acceptera. men det är det här med fotfolk.

Nu råkar det vara så att det tävlingsinriktade sinnet inte alltid hanterar att springa med strömmen. Om mitt lugna pass för veckan ska gå ut på att bli omsprungen av fyrtiosju hobbymotionärer som i hemlighet laddat hela varvet för en sådan intensiv omspringning, ja, det må så vara. Till saken kanske hör att jag inte är tillräckligt snabb?

Det finns dock en poäng i att vända helt om, ta vänster där de andra, indoktrinerade tar höger.
Är det till exempel gott om människor i spåret utgör dessa en naturlig intervall, det är som bekant (och hymla nu inte!) lättare att springa fort när någon annan tittar på. Och det är dessutom väldigt svårt att uppskatta mötande trafikanters hastighet. Slutsatsen är alltså att om du bara valt rätt utrustning (tights eller liknande som ger snabbhetseffekt även stillastående) kan intrycket av din brutala snabbhet förstärkas. Detta för att både motivera dig själv men också i inspirerande syfte till dem du må möta. Man kan hälsa lite hurtigt (för chansen att du ska hitta någon att heja hurtigt på ökar markant om du springer och möter dem) och alla får vara lite ifred sen. Jag tror att vi är ifred alldeles för lite. Kanhända att du under tiden utväxlar ett intressant meningsutbyte med dig själv, måhända får du intressant och lärorirk respons.

Slut ursäkt. Så alla glosyltar där ute, det är okej.

Idag är det egentligen tisdag som föranleder onsdag som kommer att ta ett brutalt skutt för att bli torsdag.
Där lurar en ganska lång ledighet. Klackarna i taket!

Dagens låt: Eskobar - On the ground

Jag gillar faktiskt att det är oktober. På natten när du sover har någon slabbat orange och röd färg på alla träden du cyklar förbi på väg till jobbet.
Jag gillar att det är söndag. Låtsas lite lättlurat att jag inte ska jobba imorgon och att det skulle innebära sovmorgon. Vilket per definition betyder att faktiskt sova och inte att vakna i gryningen och att inte somna om.
Jag gillar pyjamasdag med pannkaksfrukost. Där räcker inte gillar!
Jag gillar långkalsonger! Till folket!
Jag gillar att låna ut nycklar som man aldrig får igen. Och sen får tillbaka dem för att låna ut dem igen.
Jag gillar att det kom en ung adept fram till mig förra veckan och frågade om jag gjorde det jag helst av allt ville i det här livet. Vilket svar som helst hade varit ofläskigt och pretentiöst.
Jag gillar överraskningar. Phah! Det har jag aldrig gjort. Ser vi en utveckling av icke bakåtsträvande karaktär?
Jag gillar Malins biljakt på blocket.se. Japaner, japaner! Denna djungel av kamremmar och stjärtvärme.
Jag gillar att det är snöblandat regn ute som påminner lite om att hösten som jag avnjöt till frukost tänker springa.
Jag gillar att ha en varm känsla i kroppen som inte går att duscha bort och som gör att till och med de mest ocirkulerade fötter kan införlivas i värme.
Jag gillar att sitta uppe en liten stund till och tänka på hur du såg ut när du sa att det var att få vara med mig.

Och det var ju inte riktigt läge att nypa sig själv i armen men den tanken som lyckades tränga sig först i den ringlande kön var att du nog inte är på riktigt och jag måste ha visualiserat så in i det grövsta att du helt plötsligt ramlade ned i enlighet med någon krånglig fysisk lag alldeles framför mig?
Och alla dessa utflykter och kidnappningar och middagspyssel och kärleksbrev och stapplande steg och sparkanden i höstlös skulle kanske rymts i den drömmen. Kanske hade det varit en lång natts sömn.
Kanske hade alla slumpmässiga mekanismer här i världen gjort att det aldrig hänt.
Räknar hårstrån med gådhudsfunktion som är aktiva, tappat räkningen innan jag tagit mig förbi knäna och skuttar till sängen för att vänta in morgondagen.
Det är det där med människor som gör en till en bättre människa än man egentligen är.

Dagens låt:
Dixie Chicks - Travellin' soldier