flappyartillery

Vaknar av att solen ihärdigt
retar ögonlocken att masa sig
upp några millimeter för att konstatera
att den där tiden på året när solen aldrig
 tycks gå ned är anstormande. I rent
undersökande syfte tänker jag gå
ut i bikini
till parkeringen och tillbaka för att se
om där utvecklas gåshud på mina bara ben
och armar. Gör det inte det är jag verkligen i tropikerna?

Lyssnar på Adiam Dymott och tänker
ignorera det faktum att det är Valborg
en ganska lång stund till.
Försöka få tag på MKarlsson
och dämpa hennes oro. Jag ogillar att gilla att det
faktiskt finns nån som oroar sig.

Avslutade misärdagen onsdag, igår alltså, med en lång promenad med nyfunnen vän och någonstans i mitt bakhuvud, adepten.
Jag snabbspolas tillbaka till en värnplikt som inte alltid skrattade en i ansiktet och kände nästan lite stolthet över att vissa erfarenheter har jag väl ändå dragit av den. Det där med att bita ihop och inte åka hem. Eller det där med att utvärdera varandra när hälften inte vill vara där och en annan vet att det kommer att hagla konstigheter.

Ska springa iväg och upplysa Nina om fenomenet sms-tumme.
Och om jag hinner, vilket jag alltid gör, plåga mina muskler i en skog.

Banken har svalt mina pengar, om om det i alla fall hade funnits några att tala om. Börsen är som en gäddkäft; ständigt glapp.

Jag vet inte om jag har en anställning till sommaren. Vilken utopi det än var, för vilken studerande som helst, fanns det i det här fallet ett löfte om något bortom den nittonde juni. Och nu finns där inte särskilt mycket alls. Haha, det må vara ödets ironi. Samtidigt känner jag ett slags pirr i magen, och då inte av ekonomisk karaktär när jag vet att jag kommer stå där med brallorna vid fotknälarna och röven i snålblåsten, nej, ett pirr i magen av att det som kanske kan hända faktiskt ska hända. Någonting annat. Någonting nytt. Rastlöshetseufori.

Vad jag däremot vet är att jag drabbades av en mental käftsmäll igår. Sådär som när det känns i hela kroppen att det är fel. Känslan ryms inte där den egentligen skulle huserat utan sprider sig mellan organen och blir fysiskt påtaglig. Trodde inte att det skulle kännas så svårt. Allt har varit uppenbart men jag har inbillat mig att det inte skulle gå på röven. Min inbillade verklighet höll inte i längden. Konserverade mitt hjärta och sparade mina tårar. Nina nämnde att det var farligt att öppna sitt hjärta för att det kan ramla ut. Kliande känsla av att inte vilja lite till någon.

Får ingenting gjort. Tömd på energi.
Tusen saker på listan. Försöker med ren mindforce att knövla ihop listan till en boll som av egen kraft hoppar över kanten på skrivbordet ned i papperskorgen.

Plågande av muskler rensar hjärnan.
Sprang sprang sprang i morse.
Fystester i eftermiddag.
Ge mig mer.