spontanledighet
like the song they are playing on the radio
seems like nothing ever could go wrong
you and me, riding down a country road
nu är det nog höst
Igår regnade det nästan en hel kväll. Idag regnade det till ungefär fyra minuter efter att jag tagit på regnjackan.
Igår var det alldeles mörkt men ruggigt och mysigt. Idag var det nästan lite kallt.
Igår var det helt okej att dricka kaffe två timmar innan jag somnade. Idag visst jag knappt hur jag skulle ta mig ur sängen.
Igår sprattlade det i mina ben helt otvunget. Idag fick jag piska min egen stjärt för att mäkta en sjukilometare.
Igår gick tiden alldeles lagom långsamt precis som jag ville. Idag har tiden sprungit iväg utan att riktigt bära frukt.
Igår hade jag ett skönt soundtrack i huvudet helt ljudlöst. Idag vill jag lyssna på sparka-en-stol-lite-meningslöst-över-golvet-för-att-bara-för-att.
Igår var det som att han var här. Idag var det som att han ville göra alla mina dagar.
Igår var känslan densamma som idag.
Och jag skrev en låt om min barndom som heter:
It's Not. Det är Aimee Mann som tagit cred för den.
Det unnar jag henne. Verkligen.
Och jag skrev en hel del lyrisk skit igår som heter:
Jag kom ihåg vilka orden var men inte ordningen.
Det unnar jag alla andra förutom mig själv, paha.
Nu ska jag hoppa i hotellsängen och peta Malin sådär i sidan av magen så att hon blir fnittrig men irriterad och levererar boxningsslag lite väl nära ögonhöjd. Sen ska jag kanske sova. And kiss it goodbye!
världsadministratör
Måndag.
Idag har jag, i vilka fall nu hjärnhalvor aktiverats, tänkt på Maria Karlsson.
Och begreppet admin över världen.
Historien tar sin början redan innan här fanns tillstymmelse till möjlighet att påverka den, någonstans i 80-talets slut och ett charterbarn tillverkas (kan inte svära äktheten, möjligt att själva produktionen fortskred innan avfärd) som sedermera skulle komma att bli Maria. Vilhelmina är så länge brottsplatsen. Under tidiga delar av 90-talet kom hon att bedriva en del suspekt verksamhet såsom att slå sin bror och skratta samtidigt, kasta djävulens öga i kameralinsen och en del pallande av äpplen - dock alltid med en uppriktig (ibland kanske lite väl glansig) blick.
Var det senare slog över till ceriserosa och hemmakonstruerade benvärmare av myrorna-stickade tröjor, det är i alla fall genom mina glasögon en smärre omöjlighet att fastställa. Kavlade karlar på längden förstår jag i vilket fall att hon lyckades med, de vänner hon fann behöll hon. Som ett träd man kanske skulle planterat på södersida men istället av misstag grävde ned i väster fick vinden bita henne lite i kinderna, hon red genom stormen. Maria Karlsson blev aldrig kuvad av snålblåsten och ösregnet, Maria Karlsson förstod att regn ger god tillväxt och vinden är egentligen bara en mindre känd väg till framgångsfrilla.
Alla de nätter jag behövt och hon har alltid trollat med sina knotiga knän.
Den där födelsedagen jag spenderade i en snöhög utanför Arvidsjaur. Vem var det som skickade ett sjuhundrafyrtio tecken långt sms om att sjunga för mig till jag somnade och blev less. Om den sången som skulle fortsätta även när jag somnat. Om att hon alltid fanns där.
Alla de nätterna. Alla de sessionerna med nagellack och rödvin! När skiten gått på röven.
Oavsett destination och geografi. På de mest tillgängliga sätt eller genom nålsögat satt hon alltid där med livet på en pinne och sa hey, det får vara så. Kunde jag skulle jag ordna allt för dig.
Kunde jag var jag admin över världen.
Idag är jag admin i din värld.
Dagens återkommande i förnekelseton:
Tyler Hilton - Missing you
mental walkabout i töntens tecken
Idag är det söndag fastän gårdagen verkligen kvalade in som en söndag.
De slogs om saken och utgången är fortfarande lite oklar?
Det är nämligen så, och misströsta ej vid detta faktum, att veckans alla dagar har möjligen permanent bytt plats.
Eller så är det något med klockan och något slags hemlig funktion som gör att den går väldigt ojämnt.
Det är nämligen så, att när jag vaknade i morse var ingenting som det skulle.
Eller så är allting precis som det ska, jag har bara glömt hur bra det skulle vara.
För så bra var det.
Låter det logiskt, någonstans?
Har inte riktigt velat bestämma det heller.
Kanske är det därför jag har fyrahundratrettio flygmyror som stångas i mina ben och gör det svårt att sitta still.
Det skulle kunna bero på att det är höst och alla de långa halsdukarna som legat gömda i en låda får vädra vind i lite rusk och klar, krispig luft.
Och att det är sådär stjärnklart vid havet (som för övrigt har blivit svårt att hitta - till) och man kan sitta på en brygga och andas den krispiga luften och bara må, kanske vinka till en båt som puttrar förbi. Jag skulle kunna tänka mig att ägna mig åt det något mera, en gång fast helst flera.
Jag tänkte också att det roligaste som kan hända händer nu, syster Anna flyttar till åtminstone halva Sverige, Sara kom in på sin utbildning och lyckas skratta åt bostadskris, Bella lämnar landet och gör mig stolt, Malin är bara Malin som bara Malin kan vara Malin, Kalle är kär i Uppsala där hit och hem är samma sak, jag är betuttad i begreppet tönt och allt vad det må inrymma under 187 centimeter.
Och ja, idag är det ändå bara söndag!
Nu fortsätter tittandet på en naturfilm som för stunden handlar om flughonors hörsel och myror.
