flappyartillery

Idag är en ståtlig måndag, som i all dess prakt bär påminnelser om att om nio små korta futtiga halvhjärtade dagar kommer jag att skjuta ut mig från den tropiska södern, det minimala sovrummet och bege mig ut på nya äventyr till norr, hem, dega i soffan, skramla poslin och prata svenska. Jag saknar verkligen min soffa. Och sängen. Och golven, tapeterna, köksskramlet, att gå ut med soporna, att plocka och dona, att bläddra i min bokhylla, att flippa mina skivor och sticka ut fötterna vid kanten på balkongen och hoppa ned på gräsmattan och känna... mig hemma. And along came Malin.

WHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!
Peppslag.

Febersjuk i helgen, rastlöshet, uppiggad av de små sakerna som gjorde allting stort.
Läste en bok, läste en tidning, läste en tv-tablå, sträcktittade på The Hills, vilket endast är försvarbart med att jag ur ett underligt perspektiv faktiskt tycker om musiken, samt att det uppenbarligen är en ganska okomplicerad tillvaro jag för.
Lördagen kantades av fotbollsnederlag av rang samt personligt nederlag av grövre slag, något måste flyttas och av allt hade jag förträngt tanken på att det var du. Aj. Bara. Aj.
Rycker upp mig själv ur krukan som nästan kladdat fast på fönsterbrädan och tänker att jag kanske måste börja aptera mig själv i utskjutningsanordningen eller bara börja förstå klarspråk.
Jag tror bara på saker som inte finns.
Tror jag.

Jag gillar Ane Brun's Little Lights som jag hänsynslöst stal av Sgt Karlsson.
Jag gillar att vara ute i skogen och härja hela dagarna, vilket är något slags konsekvens att jag just nu älskar mitt yrkesval.
Jag gillar att det regnat en hel del på sistone och dofterna som kryper fram ur marken och träden.
Jag gillar det faktum att jag inte haft en ynka kvadratcentimeters ångest efter helgens Robertsforsbesök. Noll!
Jag gillar att tjuvlyssna på Malin som vid bordet intill pratar för sig själv med obefintlig simultankapacitet när jag ställer henne en fråga.
Jag gillar att det är tre veckor kvar till examen och jag har ingen aning om jag verkligen får anställningen i Luleå.
Jag gillar att knäppa upp översta byxknappen efter middag.
Jag gillar att skriva lappar om konstiga påminnelser till mig själv.
Jag gillar att ha svårt att kliva ur sängen och manövrera kroppen i svår träningsvärk.
Jag gillar när det blåser så att håret ställer sig bak och fram eller fram och bak.
Jag gillar att gå till bilblioteket när det inte är någon där och slå i böcker som jag inte tänker läsa.
Jag gillar att ringa till Nina och hon svarar 'haj' istället för svenskans erkända 'hej'.
Jag gillar kreatinkickar och lätta löpsteg i spåret när ingenting känns svårt.
Jag gillar verkligen, verkligen kalas.
Jag gillar kikärtor.

16 timmar tåg.
Hemma.
Alltså på riktigt-hemma.
Robertsforshemma.
Fridatorsdag, umeårull på kvällen efter husmålning hos mamma hela varmvärmedagen igenom.
Fikade med en gammal flamma och flashbackade hösten i ettan. Hämtade sgt K på kvällen, burade in henne i mitt arbetsläger till i fredags, gödde upp henne och livnärde mig på hennes energi.
Lördag blev en Saradag, skuttade runt i ösregnet mellan fotbollsmatcherna och gödde lite till.
Drack ett glas vin, läste tills ljuset slocknad och vaknar i ett totalt utvilat tillstånd.
Det regnar lite mera.
Känner ett lugn jag letat efter i flera månader, en ro att löpa längs skogsstigarna och lukta på granris, känns smattrande droppar mot naken hud och energisera omvandla återuppfylla.






Jag blir lite vad jag
vill bli
Borde åka ut hit
lite oftare
Samla energi
Och bli

trollar fram en stor kappsäck att stuva ned allt gammalt damm i
studsar upp ur sängen på morgonen och står där framför spegeln
i badrummet och hoppas kunna dyka ned i handfatet
gnugga bort några lager under rinnande vatten
hitta den som finns där under och inne

så väldigt trött
så väldigt lite sömn
så väldigt lite mat
så väldigt mycket träning
så väldigt mycket allt annat
så väldigt - allt

sophie zelmani varv på varv på varv
snurrar ett par varv runt min egen axel
står fortfarande kvar

ge mig en flygarehelg
ge mig en otömlig energiinjektion
ge mig

lyssnar idogt på min egen röst för att höra
vem det är som egentligen pratar
jag lyssnar
jag förstår
jag förstår inte alls

Kanhända, månne, att förra veckan går till historien (min, i vilket fall det än gäller) som den sämsta jag någonsin haft.
Och visst, redan här vittnar jag om överdrifter, men en väl komponerad soppa av fristående händelser och fantastiskt dålig känslostatus gjorde den till just det. Världens SÄMSTA vecka.

Sprang runt i skogen och värmde upp för ett fälttest med full utrustning, dock inte kängor. Och så hinner jag tänka tanken, att vafan, fotleden börjar kännas riktigt stabil igen sen jag halvt bröt den och stukade den brutalt för sex veckor sedan. Rehabilitering är inte kul, men hey, det verkar ge resultat! En sekund senare ligger jag där, i gräset under ett träd, med samma fot precis lika stukad igen. HAHA. Driver jag med mig själv? Tur i oturen var att springa omkring med människor som samlar första förband i fickorna och en snabb omlindning gav lindring, Malin sprang hem och hämtade kryckorna och återhämtningen gick rätt snabbt.

Tidag var egentligen bara mensvärk och besvär över att inte kunna delta i övningarna fullt ut. Samt en hel del alvedon. Leverskadad.se

Sen flöt det bara på. Sjukt uttråkad. Rastlöshet. Kittlade maggropen lite med att spontanskrivarita ett brev som skulle kunna kategoriseras som ett kärleksbrev, fast på lite lägre nivå, till en tjej som försvann ut i skogen sen och inte har hörts av sedan dess. Tror att hon blev glad. Jag blev mindre uttråkad?

I fredags bestämde jag mig för att välsigna helgen med ett äta-sova-träna-tema. Tog ut en cykel på idrott och pinnade iväg. 15 sekundmeters motving och en mil senare är det såklart ett illvilligt flygfä som skiter på mig. Alltså bajsar i luften, på min arm. Svettig som jag var ångrade jag inte valet att ha jacka på. Gjorde tre och en halv mil totalt och kunde knappt stå på benen efteråt, tanken var att detta lugna pass skulle dämpa rastlöshet och en aning bitterhet. Det slutade med att jag vredestrampade runt halva Halmstad och körde slut på benen.
Bra jobbat.

Lördag och söndag var egentligen inte så farliga. Började kännas bättre i foten, ända tills vi beslöt att spela lite beach volleyboll på söndagen och en god kamrat trampade fast den onda foten i sanden så att den växte till dubbel storlek. Eh. Ja. Antar att det var en konspiration för att få mig av planen. Vinnarskallen i mig lämpar sig nämligen inte för "sällskapsspel" av denna karaktär, jag sågade samtliga vid upprepade tillfällen och nyttjade det där mittenfingret i handen som gör sig så väl när motståndaren bara gör allt rätt.

Lite grillning på lördagskvällen, tyvärr hade min hjärna fullt upp att lokalisera Honom, han som lyckades med bedriften att göra intrång på mitt synfält samtliga tre dagar av denna helg. Kvällen slutade med fördragna persienner och låst dörr.
Förstår inte varför jag blir så arg hela tiden.
Jag är ju en sjukt glad typ. Ganska trevlig. Var, i alla fall.

Ramlade isäng till toner av Rigmor Gustafsson's Empty Hearts, ritade en snigel, några blommor och somnade alldeles för sent. Vaknade som på ren impuls alldeles för tidigt, drog på mig löpskorna och smakade på morgonluften i spåret.
Jag tänker mig, i den bästa av världar, min värld, att den här veckan ska bli så bra som bara är möjligt.

Fortsätter låtsasskriva en engelskauppsats.
Fortsätter låtsas att det är sommar på riktigt nu.

Kul utan hets?

En Valborg i Lund. Alla såg likadana ut. Fördomsfullt. Av mig? Tveksamt.

Malmö. Syster Yster, Liksom allt jag behövde. Lite rödvin men ingen Kenny Starfighter. Har lite svårt att komma över det.
Grekisk mat, inte riktigt i ordens rätta bemärkelse men snudd på.

Någonstans i bakhuvudet skriker det faktum att jag inte är färdig med övningsplanen, tusen platser jag skulle hunnit till i helgen (porslinsbutiken på kärleksgatan!) och stadsbiblioteket och och och

och jag vill inte ha måndag imorgon.

Vaknar av att solen ihärdigt
retar ögonlocken att masa sig
upp några millimeter för att konstatera
att den där tiden på året när solen aldrig
 tycks gå ned är anstormande. I rent
undersökande syfte tänker jag gå
ut i bikini
till parkeringen och tillbaka för att se
om där utvecklas gåshud på mina bara ben
och armar. Gör det inte det är jag verkligen i tropikerna?

Lyssnar på Adiam Dymott och tänker
ignorera det faktum att det är Valborg
en ganska lång stund till.
Försöka få tag på MKarlsson
och dämpa hennes oro. Jag ogillar att gilla att det
faktiskt finns nån som oroar sig.

Avslutade misärdagen onsdag, igår alltså, med en lång promenad med nyfunnen vän och någonstans i mitt bakhuvud, adepten.
Jag snabbspolas tillbaka till en värnplikt som inte alltid skrattade en i ansiktet och kände nästan lite stolthet över att vissa erfarenheter har jag väl ändå dragit av den. Det där med att bita ihop och inte åka hem. Eller det där med att utvärdera varandra när hälften inte vill vara där och en annan vet att det kommer att hagla konstigheter.

Ska springa iväg och upplysa Nina om fenomenet sms-tumme.
Och om jag hinner, vilket jag alltid gör, plåga mina muskler i en skog.

Banken har svalt mina pengar, om om det i alla fall hade funnits några att tala om. Börsen är som en gäddkäft; ständigt glapp.

Jag vet inte om jag har en anställning till sommaren. Vilken utopi det än var, för vilken studerande som helst, fanns det i det här fallet ett löfte om något bortom den nittonde juni. Och nu finns där inte särskilt mycket alls. Haha, det må vara ödets ironi. Samtidigt känner jag ett slags pirr i magen, och då inte av ekonomisk karaktär när jag vet att jag kommer stå där med brallorna vid fotknälarna och röven i snålblåsten, nej, ett pirr i magen av att det som kanske kan hända faktiskt ska hända. Någonting annat. Någonting nytt. Rastlöshetseufori.

Vad jag däremot vet är att jag drabbades av en mental käftsmäll igår. Sådär som när det känns i hela kroppen att det är fel. Känslan ryms inte där den egentligen skulle huserat utan sprider sig mellan organen och blir fysiskt påtaglig. Trodde inte att det skulle kännas så svårt. Allt har varit uppenbart men jag har inbillat mig att det inte skulle gå på röven. Min inbillade verklighet höll inte i längden. Konserverade mitt hjärta och sparade mina tårar. Nina nämnde att det var farligt att öppna sitt hjärta för att det kan ramla ut. Kliande känsla av att inte vilja lite till någon.

Får ingenting gjort. Tömd på energi.
Tusen saker på listan. Försöker med ren mindforce att knövla ihop listan till en boll som av egen kraft hoppar över kanten på skrivbordet ned i papperskorgen.

Plågande av muskler rensar hjärnan.
Sprang sprang sprang i morse.
Fystester i eftermiddag.
Ge mig mer.